När ska jag lära mig?

måndagkväll, jag ligger ensam hemma då min underbara flicka ställer upp och jobbar extra.
febern härjar i kroppen och huvudet, halsen river och svider.
all stress börjar ta ut sin rätt - det är helt klart ett tufft jobb att planera bröllop, arbeta och plugga SAMT att försöka ha ett någorlunda städat hem.

ibland så har jag svårt att släppa taget om det förflutna - men vem har inte det?
jag kikar runt på facebook emellanåt för att se vad personer i mitt förflutna har för liv nu, varför kan jag inte ge ett bättre svar på än att jag inte riktigt kan släppa taget.
just ikväll gjorde jag det - kikade runt och PANG...

N. som jag hade en vänskap/speciell relation med för många år sedan, har nu två barn och är förlovad! något han aldrig ville då jag lärde känna honom.
för mig är det svårt att förstå att en människa kan ändra en så fundamental åsikt på mindre tid än ett år!
jag kan inte låta bli att känna smärtan bubbla fram i bröstet, när jag påminns om hur han lät mig tro gång på gång att jag var speciell, att han kunde bli min om jag bara väntade eller ändrade mig tillräckligt.
det gör så ont att bli påmind om att jag blev ratad, sårad och fråntagen den sista lilla tillit jag hade efter flera år av fysisk och mental misshandel.
att bli påmind om hur han drev mig till att inse att känslorna för honom fanns i mig trots att jag dolde det för mig själv och erkänna det för honom - enbart för att boosta hans eget ego.

behöver jag ens säga att jag bröt med honom några månder efter detta - när det framkom att han ljugit för mig redan i början av vår vänskap - då han återigen fortsatte att såra mig om och om igen.

min fråga är när jag ska lära mig?!
vad sägs om här och nu?
jag har en underbar blivande fru, två underbara katter och fina nya och gamla vänner. livet är inte rättvist, men det gör mig ändå rätt vis.

JAG ÄR JAG OCH JAG ÄR UNDERBAR, FÖR GUD SKAPAR INGET SKRÄP!

Puss & Kram//Gutta